Hej på Er!

Nu är vi på väg mot våren! Under påsken var jag kraftigt nedsatt fysisk. Hade som träningsvärk under tre dagar och kunde knappt gå över golven inomhus. Jag och Benny blev oroliga så vi åkte upp till akuten för att kolla upp hjärtat. Alla värder utmärkta så vi åkte hem igen. Jag var fortfarande mycket ansträngd precis som när man haft lunginflammation. Två dagar senare mådde jag likadant och ringde till min läkare. Han ville att jag skulle öka upp dosen på ett preparat med serotonin som jag ätit sedan januari för depression.Det skulle göra mig piggare och det gjorde det i början. Jag gjorde som han sa dagen efter vaknade jag med vader lika tjocka som låren knäskålarna var borta. Jag avslutade det preparatet omedelbart och ringde läkaren. Vi kom överens om att höras i tisdags. 

Jag har nu låtit bli en vecka och faktum är att jag börjar känna mig piggare. Det har alltså hänt en tredje gång att medicin som skulle göra mig piggare har gjort mig sjukare.Innan jag slutade med medicinen kunde jag endast ta en promenad och laga mat till familjen sen var jag helt slut varje dag.

I höstas när jag var som sjukast började jag sticka en kofta till det blivande barnbarnet. Igår blev de klar så idag har jag överlämnat den till lille Frank. (Jag har kalllat den för depressionskoftan efter som jag levt med den under hela depressionen.Väldigt drygt garn  får jag säga eftersom jag fått gjort om delar till den flera ggr. ) Så man kan säga att den värmt många gånger precis som hemved😊 Nåja  nu är den tvättad och inga sorger finns kvar bara glädje hos mormor! 

Hej på Er!

Nu är vi på väg mot våren! Under påsken var jag kraftigt nedsatt fysisk. Hade som träningsvärk under tre dagar och kunde knappt gå över golven inomhus. Jag och Benny blev oroliga så vi åkte upp till akuten för att kolla upp hjärtat. Alla värden utmärkta så vi åkte hem igen. Jag var fortfarande mycket ansträngd precis som när man haft lunginflammation. Två dagar senare mådde jag likadant och ringde till min läkare. Han ville att jag skulle öka upp dosen på ett preparat med serotenin som jag ärit sedan januari för depression.Det skulle göra mig piggare och det gjorde det i början. Jag gjorde som han sa dagen efter vaknade jag med vader lika tjocka som låren knäskålarna var borta. Jag avslutade det preparatet omedelbart och ringde läkaren. Vi kom överens om att höras i tisdags. 

Jag har nu låtit bli en vecka och faktum är att jag börjar känna mig piggare. Det har alltså hänt en tredje gång att medicin som skulle göra mig piggare har gjort mig sjukare.Innan jag slutade med medicinen kunde jag endast ta en promenad och laga mat till familjen sen var jag helt slut.

I höstas när jag var som sjukast började jag sticka en kofta till det blivande barnbarnet. Igår blev de klar så idag har jag överlämnat den till lille Frank. (Jag har kalllat den för depressionskoftan efter som jag levt med den under hela depressionen.Väldigt drygt garn  får jag säga eftersom jag fått gjort om delar till den flera ggr. ) Så man kan säga att den värmt många gånger precis som hemved😊 Nåja  nu är den tvättad och inga sorger finns kvar bara glädje hos mormor! 

Ja ,herregud vad fort åren gått! När Benny och jag fick barn fick vi ofta rådet att tam vara på tiden för att åren går så fort.

Vi levde med våra barn, arbetade och fick ihop familjelivet med allt vad det innebar. 

Först förskoleperioden, sen perioden  med låg och mellanstadiet och olika fritidsintressen. Då berikades familjelivet livet med att träffa helt nya personer. Sedan kom högstadiet och nu fick man som förälder helt skolas ut från sin tonåring. Då var det skönt att vi byggt upp relation med våra tjejer så de kunde prata om allt från läxor, kamrater och pressen för att nå dina betyg. .Nu har Johanna bara en månad kvar på gymnasiet och Erika snart klar med högskolan. Jag är så glad att fått vara mamma och fått följa tjejerna. Fortfarande har vi mycket starka band och kan prata om allt.

Jag kan inte säga små barn små bekymmer....  .Men det är inte alltid enkelt att vara förälder eller barn 

För mig och Benny har det varit en resa med både stopp och nya påstigningar och resan fortsätter framåt! Det som jag alltid burit med mig oavsett barnens ålder har varit är att man kan välja sina strider och alltid berätta att man älskar dem. Den tidigare nya kostymen vi hade som föräldrar  har ersatt av en nopprig välanvänd kavaj med många minnen och dofter i tyget. 

 

 

Den här låten tyckte jag passade att skicka till mina barn!

 

 

 

 Hejsan alla goa vänner!

Nu har björnen Marie krupit ur idet igen.Så skönt med soliga längre dagar. Jag kan berätta att det är tack vare mig våren skyndat på lite. Jag plockade fram mina prilliga hönor för tre veckor sedan.

Det var då mitt positiva lynne återkom. För mig är påsken en fin helg . Inte så många måsten och tid tillbringas ute.Nedan kan ni se några av mina höns.Kram till nästa gång!

 

 

Nu har snart april månad passerat, tiden har gått mycket fort. Jag har njutit och njuter av att jag fått tillbaka min kraft och positiva inställning. Jag har gjort massor med roliga saker och träffat nästan alla mina kompisar

Min energi är inte outömlig som tidigare i mitt liv men jag har fått lärt mig att hushålla med den.

 

Det här är nåt som min kurator på vårdcentralen hjälpt mig under alla våra samtal hos henne. Hon har stöttat mig i att hitta gränser för mitt liv. Hon är en underbar person och hon har gett mig bilder som jag haft med mig under mitt lärande. Första gången jag träffade henne bad hon mig att beskriva mig själv. Gången efter hade jag målat en solros och berättade att jag vär som en sådan men att kraften är borta.Där började min resa mot mitt nya jag.vI har blött och nöt olika samtalsämnen.Hon har gett verktyg och reflektioner i form av liknelser i bilder som jag har och haft mycket nytta av.

Till exempel sa hon "Marie du ska bara bära ett vedträd åt gången, när jag i början var besviken på att jag inte orkade nåt".

Hon lärde mig att skriva upp i almanackan och planera vad jag skulle göra under en dag. Allt ingår i att göra tex tala i telefon, stoppa i en tvättmaskin, duscha, äta frukost. promenera, laga mat alla saker tar energi och behöver ersättas med vila. Rutiner som att gå upp, äta frukost ta en promenerad v, sova en stund och sedan kanske lösa korsord på eftermiddagen var det som jag hade fullt upp med när jag var som sjukast. Med tiden kunde jag lägga in en nödvänlighet och en trevlighet att göra på förmiddagen, men det tog lång tid innan detta gick.

Jag var ju en person har kunnat haft massor med bollar i luften samtidigt, så att bli så begränsad i sitt görande har inte varit lätt. Min granne berättade att hennes son som då var  år hade sagt sedan de hälsat på kort hos oss att nu vet jag vad stress." Marie stod och strök tvätt under tiden som hon talade i telefonen och såg till en gryta på spisen"

Sakta har jag fått bygga upp förtroendet med min hjärna igen..Jag har ju aldrig i livet tidigare lyssnat på kroppen när den signalerat.Så det tar sin tid !

Första gången jag blev utmattad visade det sig på det sättet att jag ej kunde ta mig upp ur sängen på flera veckor. Jag kunde inte äta inte,sova in te någonting. Det tog mej flera månader innan jag kunde börja andas normalt och ständigt ledsen inga känslouttryck.

 

Numera signalerar min hjärna med att bli trött i korvskinnet som jag skrivit om tidigare.

Kuratorn har gett mig rådet att jag inte ska vara för snabb att tillrätta lägga allt. Utan vara avvaktande och tänka en gång till innan jag tar på mig uppgifter. De som är runt dej är också vuxna- kasta tillbaka. En dag bestämde jag mig att från och med idag har jag bara mig själv. Det är slut på att behaga andra, den sysslan har jag ägnat mig större del av mitt liv åt,nu ska du börja ägna dej åt det som ger dej energi och kraft Marie.

Kuratorn sa Marie du behöver inte förklara och försvara utan ha det en stund i tanken och sedan lämnar du den.

Hon rekommenderade mig Basalkroppskännedom på vårdcentralen. Gruppen leddes av  en mycket lyhörd och kunnig sjukgymnast .Där jag lärrde jag mig att andningen kommer till mig . En extra bhonus var att jag fick träffa likasinnade som även gått igenom många svåra stunder pga utmattning eller andra kroppsliga besvär. Det här var en mycket läkande för själen och samtidigt fick jag träffa nya härliga människor som tyckte om mig för den jag var trots sjukdomen.

Vi pratade om de svåra känslorna man får gå igenom när livet plötsligt blir helt förändrat.Dessutom fick vi lära oss att sätta gränser muntligen och med kroppsspråket .Så nu har jag lärt mig säga nej utan att förklara varför . Det var svårt i början men nu kan jag! Jag har alltid tyckt om boken om den Förskräcklige mamsellen och nu vet jag varför!

En annan vana är att jag börjat med yoga. Jag gick på basalkroppskännedom och när det slutade började jag på Holistisk Yoga. Yogan har hjälpt mig att boka tid med mig själv och naturligtvis har jag lärt mig övningar som jag kan ta till i vardagen. När jag inte är på yogan har jag provat olika meditationer på cd. Så varje dag efter lunchen stoppar jag i öronsnäckorna och sätter på skivan. Denna stund är obligatorisk för att jag ska orka hela dagen. En annan sak jag lärt mig är att jag inte kan vara aktiv för sent på eftermiddagen eller kvällen för då kan jag inte sova.Oj höll på att glömma att alla måltider under dagen är mycket viktiga och de ska ligga regelbundet för att öka mitt välmåendet:

 

Ja, det har varit en lång vandring och den är inte slut än, men utan den nya ryggsäcken jag fått med mig skulle jag inte vilja vara.Idag tar jag inget förgivet och njuter av det som jag gör som aldrig förr!

Jag är stolt över min personlighet och mitt sätt att vara.Jag tänker fortsätta att tänka med hjärtat och är glad för

min stora emotionella kompetens!

 

Kram på Er!

 

!

 

 

 

 

Hej!

Fick igår en intressant läsning rekommenderat på Facebook. Det är en avhandling som Agneta Sandström psykolog skrivit på Umeås universitet. I den påtalas att utmattning ger hjärnskador på främre delen av hjärnan. Då fick jag förklaring på varför jag känner som träningsvärk i främre delen av pannan när jag överskridit mängden av görande. Jag brukar beskriva min hjärna som en okokt fläskkorv..När träningsvärk en inträder känns det som om korvskinnet har krympt. Jag känner mig jättetrött och hjärnan är helt nedsatt, till och med att prata är arbetsamt. Dagen efter sker samma sak med resten av kroppen, men då är hjärnan i gång. Det är bara ren vila som hjälper och jag har äntligen förstått tv:ns terapeutiska värde. Skönt med forskning som påvisar att utmattning är en sjukdom. För man mötts av väldig många oförstående kommentarer som utmattad.Jag går ju aldrig ut när jag mår som sämst utan det är ju när jag känner mig piggare detta sker.En annan aspekt är att jag  för lång och trogen tjänst inom barnomsorgen skadats pga av för låg bemanning pga hur man räknar volymtimmar /individ  under ca 10 år.Med tiden kanske dessa skador kan ersättas ekonomiskt för jag kommer aldrig mer att kunna arbeta 100%. Min utmattning har dessutom åsamkat mej och min familj ett stor lidande. Jag får nog  inte får den möjligheten men jag tror inte jag blir den sista som blir skadad av arbetet på våra förskolor. 

 

Kram på er! 

Häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i den dåliga konditionen jag dragit på mig under den svåra sjukdomstiden. Jag tog fram cykeln och drog ´på mig hjälmen(har nu förstånd att vara rädd om huvudet förstår att utan det inget liv).

Glad i hågen trampade jag iväg! Tur att cykeln hade växlar andhämtningen blev kraftigare och till slut tyckte jag att jag lät som ett lokomotiv , ja så där strax innan det har blivit tillräckligt med ånga.

Jag kom upp på en cykelväg och trodde i mitt stilla sinne att stigen jag kom fram till skulle leda mig vidare till fortsättningen av cykel banan. Jag klev av cykeln och började att gå på mina obalanserade fötter.

Till saken hör att jag för tillfället har mycket svårt att gå och särskilt på ojämna underlag.

Jag skrattade för mig själv och sa lite lågt "tur jag hade hjälm och mobil med mig!" Efter ca 5 minuter blev i alla fall vägen bredare!

 

 

Hej!

Igår var det möte på arbetsförmedlingen igen. Nu ska jag berätta vad som händer då du uppnått dag 914 från försäkringskassan.

Redan i augusti 2013 kallades jag på möte till försäkringskassan jag skulle skriva på en lapp som skulle godkänna att jag den 2 mars 2014 skulle träffa handledare från arbetsförmedlingen.

Till det mötet tog jag med mig min kurator och jag tog med mig lappen därifrån oskriven. Jag var inte otrevlig på nåt sätt men jag kände mig sjuk och att gå in i att byta arbete under den promissen kändes helt fel.

Sedan augusti till februari har jag haft oro över 914 dagen.

Jag har gjort vad jag kunnat promenerat, gått på basal kroppskännedom, hållit mina dagsrutiner och ätit den medicin som mig ordinerats. Hopplöshet har infunnits hos mig många gånger då jag ej fått kontakt med läkaren eftersom jag tidigt förstod att hon var den enda som skulle kunna hjälpa mig tillbaka. Jag har ringt ofta men de har inte kunna t ta emot mig eftersom de har brist på läkare.

 

En vecka innan jag skulle träffa försäkringskassan och arbetsförmedlingen kom jag jag till läkaren, nu började saker hända! Tänk om jag inte hade blivit att mått bättre när hon började dra ner seroquelen.

 

Den 2 mars blev jag överskriven till arbetsförmedlingen efter att jag skrivit på den lapp jag fick i augusti nu skulle jag inte längre få sjukpenning utan nu hette det aktivitetersättning. Nu skulle jag lämna in aktivitetsrapporter till arbetsförmedlingenoch var nu inskriven på arbetslivsintroduktion.

Nu tänker ni men var hon inte sjukskkriven? Jo, sjukskriven på 100% från mitt arbete.

 

 

Det första var att jag fick ta kontakt med min löneassistent och be henne skriva ut ett arbetsgivarintyg som skulle skickas till min A-kassa dessutom fick jag begära tjänstledigehet tre månader från jobbet jag är sjukskriven från.

Aktivitetsersättnings papper och aktivitets logg skulle fyllas i för att jag skulle få fortsatt ersättning.

Efter två veckors försening av ersättningen fick jag nästa chock. Nu grundades min ersättning på A -kassans högsta belopp vilket innebar 9400kr istället för 12000 kr. Hur kan det komma sig hon är ju fortfarande sjukskriven på 100% ? Beloppet grundar sig som sagt på a-kassenivån men betalas ut av försäkringskassan.

Veckan efter hade jag tid hos läkaren och beskrev situationen. Därefter frågade vilket väger tyngst att vara sjukskriven på 100 % eller för att få pengar delta i arbetsintroduktion. Hon sa Marie du är helt sjukskriven och det är det vi ska arbeta med.

Ja så är det men för att jag ska få ersättning är verkligheten nåt annat för mig. Ju längre jag varit sjukskriven förstår jag innebörden av " man måste vara frisk för att vara sjuk! ".

 

Kram på er!

 

När jag var barn hade vi namn på alla dagar i från Palmsöndag till annandag påsk. Min syster och jag hade en tävling som gick ut på att först klä på sig. Den som blev sist fick bära namnet tex Palmkoa hela dagen.

Här kommer de i ordning Palmkoa, Askfisen; Fetten, Dummeloxen, Skärtossen, Långlaten,Stäkeköten,Påskeloska och Andagösen. Den jag såg till att jag aldrig blev var Stäkeköten så i morn gäller det att komma upp i tid. Glad Påsk på er!

Den 19 februari fick jag äntligen träffa en över läkare på allmän psykiatiska på Lindesbergs lasarett: Jag kom dit i ett uruselt skick till läkarbesöket med mej hade jag Benny som stöd. Samtalet började med att läkaren frågade mig varför jag var så ledsen?

Jag berättade att mitt liv var outhärdligt och att varje dag sedan slutet av December varit en kamp för att överleva. Min grundstämning var mycket låg och jag grät flera gånger per dag.

Energin lika med noll .Efter att jag dagligen hade 2-3 starka ångest attacker, vilket innebar fysiska smärtor i bröstkorgen och svårigheter att andas! 

Jag hade ringt minst tre ggr till allmänpsykiatiska avdelningen och berättat hur dåligt jag mådde. Sköterskan påtalade bara att jag skulle öka upp medicinen som jag fick börja äta i juni Seroquin. Jag var så trött så jag orkade inte längre ta min dagliga promenader. 

Överläkaren tittade i pappren och konstaterade att jag var där i november. Vid det besöket i november fick jag sluta med en lugnande medicin som heter stesolid. Denna tablett var det som gjorde mig så lugn så jag kunde gå till biblioteket låna en bok eller handla ca 5 saker på affären.Vid det besöket lovade hon se över min medicin och göra en utredning om jag var biopolär!

Strax efter jul fick jag träffa en psykolog jag hade även Benny med denna gång.

En ny tid bestämdes Jag gick jag själv dit och nu mådde jag ännu sämre påtalade det för psykologen.

På väg ut genom dörren sa han - det är sista gången du och jag träffas! Jag tog då tag i hans hand och sa ska du lämna mig i det här skicket.  Dessa två besök frågade jag nu den 19 februari om ,men överläkaren hade inte fått veta vad psykologen kommit fram till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För fem veckors sedan deltog jag i Holistisk Yoga . Det har varit en del av att hålla mig flytande under min svåra sjukdomstid. Det här passet var helt underbart när vi kom till slutet av passet kändes det som jag låg på en äng full av blommor och ovanför mitt huvud spelade lövverket på ett träd i de skönaste toner.

Vi brukar alltid dela med oss av våra errfarenheter av passet i storgrupp. Ledaren för passet ville idag att vi skulle dela med något som var arbetsamt och något som gav oss glädje. Jag kände direkt att jag inte ville prata om den arbetsamma situationen som jag befann mig i pga sjukdom. Så jag talade bara om den positiva bilden av ängen. Tillade att jag gick på yogan för att en gång i veckan hålla sjukdomsbilden ifrån mig. Skickade vidare talpinnen till nästa person!

Pinnen vandrade runt och den ena ledsamheten efter den andra kom. Det var som att vrida på en kran. Kompisen brevid mej blev mycket ledsen och jag höll om henne för att trösta .Ju fler som pratade desto fler tårar! Det slutade med att jag lite halvkomiskt gick upp och hämtade näsdukar hos ledaren som jag gick runt och bjöd ut till de andra i yoga salen.

Efter passet reflekterade jag och en vän om nyttan med delningen? Vi var ganska överens om att det hade uppstått en märklig situation.

Vår ledare har fortsatt att dela med varandra men först tre och tre, sedan två och två . Förra veckans yoga pass skulle vi dela upp oss igen. Då satte jag ner foten och sa Nej jag vill dela  upplevelsen från passet med alla. Så berättade jag att jag blivit en rosa tulpan på en lök som satt mycket stadigt i marken. Den rosa färgen sprudlade om mig och inget oväder skulle få mig att vika undan. Det blev delning i storgrupp och jag kände att jag och min vän stått på oss för en förbättring.Vi delade både det dåliga och det bra sakerna och större delen av gruppen gick upplyfta med ett leende på läpparna därifrån.. Själv tog jsg bilen upp till Allmän psykiatiska för att träffa en läkare. Jag berättade om yogan och sa svarade på frågan hur jag mådde. Jo tack jag mår som en rosa tulpan!

 

Ja; då har jag åter igen ramlat ner i en grop igen!

Ända sen i fredags jag varit så trött. I helgen låg jag halva dagarna  i fosterställning och bara försöka andas. Jag vet inte vad som utlöser denna trötthet?Tog mig genom helgen med hjälp av min förstående man.Igår var jag iväg till kuratorn, som jag får smyg gå hos eftersom allmänpsykiatrin inte kan erbjuda mig den kontakten pga köer!

Hos min kurator var jag mycket ledsen och uppgiven. Eftersom jag inte kan styra mitt liv alls!

Jag berättade att jag inte tar all medicin dvs 12 extratabletter varje dygn då det är det rådet som jag fått av överläkaren då hon sa till mig att sluta med stesolid den 27 november.

Ju mer jag plussade på medicinen desto svårare ångest attacker fick jag och nåt lugn infann sig inte

Därför om jag får citera min kurator " ditt val är mellan pest och kolera". Valet är mindre medicin vilket troligen gör mig väldigt trött men i jämnförelse med ångest attacker som är mycket kraftiga är valet inte så svårt.

Om jag inte hade Benny, mina barn,min mamma , kusin och stöd från tre fina vänner vet jag inte om jag skulle orka dessa bakslag!!.

Idag har mitt liv haft ett innehåll som jag har kunnat styra något så träffat en vän ,vilat och tagit en promenad och nu sitter jag och skriver på bloggen. Kvar finns lite kraft till att laga mat till min familj.

Å vad jag är tacksam !

Kram Marie

 

 .

 

Det hela började i Måndags morse jag var på väg till min kurator på Sköndal, utanför i väntrummet satt min nyfunna vän sedan ca ett år tillbaka. Vi har inte träffats på ett tag mycket pga att jag inte haft energi. Den glädje som vi båda fick  var tydlig avläsbar. Vi skojade när kuratorerna hämtade oss och sa att vi två skulle fortsätta att samtala och kuratorerna kunde prata med varann. Fniss och skratt kom från oss alla fyra.

Väl inne hos kuratorn berättade jag om oron och funderingar över möte med överläkare i slutet av november, beträffande min sjukdomsbild och blivande yrkes framtid. Jag berättade att jag hälsat på min förskola och glädjen jag känt över att träffa barn i åldern 3-5 år. Min kurator stärkte mig genom att säga att jag visst ska se mig  som förskollärare.

Sedan formulerade hon om det som tryckt mig, att jag är ev biopolär. Hon sa att jag haft utmattningsyndrom och att det mycket väl kunnat utvecklas till utmattningsdepression. För den del tog hon inte bort att jag kanske blivit Biopolär i samband med utmattningen.

Det var som en sten föll från min axel, helt plötsligt visste jag hur jag skulle hantera min tillvaro och jag kände lugn och tröst..

Jag har inte träffat läkare sedan 24 juni då ny medicin sattes in och i sjukskrivningspappret står att formuleras biopolär sjukdom. jag har fått en broschyr där det hånfullt står att det är viktigt med kontinuelig besök hos läkare och att ge patienten stöd. Den hjälp jag har fått är lugnande medecin, i övrigt är det min familj ,nära vänner och kuratorn som funnits där och min vilja att bli bättre igen. Så jag kan säga utan att överdriva att jag blev lämnad i sticket med medicin och en uttalad diagnos utan underlag.

 

Jag blev så glad efter besöket hos kurator. Jag vet nu varför ,jag har inte förlikat mig med definitionen av biopolär sjukdom .Jag glada och positiva och problemlösande Marie som bara försökt att arbeta klart med saker som var på arbetet och hemma. Jag har inte sett det som något dåligt utan sett det som att ta ansvar och att det varit roligt.Det hade inte blivit så om jag haft en rektor som tagit hand om arbetsmiljön så arbetet hade kunnat minska.

 

Nåja!

Veckan fortsatte i glädjens tecken på Tisdagen kunde jag bjuda en god vän på lite soppa hemma hos mig. Senare på kvällen gick jag på konsert en annan go arbetskamrat .Det var Kören Med Andra Ord som bjöd upp till sång.. De skön melodier om kärlek som kvinnliga artister framfört. De hade några som sjöng solosång. En av körmedlemmarna gav mig ståpäls med sin röst .Det gick rakt in i hjärtat.

 

 

Igår var jag bjuden till en fest för alla kommunanställda som hyllades för trogen tjänst under minst 25 år .Hade tur att hamna på ena hörnet av lång bordet. Hade en mycket trevlig kväll och avslutade den tidigare än de andra precis som jag bestämt innan jag gick dit och vaknade i morse med en otrolig tacksamhet att jag kunnat delta.

minnen med vad jag önskat att allt skulle vara som förut! i

Jag törs knappt tänka på allt jag gjort denna vecka och ändå orkat. Mitt hjärta är nu fullt av trevliga minnen och på nåt sätt känns det som jag blivit stärk som person.

Min hjärta och själ har fått ny energi.

Kram Marie

 

 

Det har nu blivit höst igen och jag har varit sjukskriven på heltid sedan april! Under 6 veckor raserades det som jag jobba så hårt för att komma tillbaka .                                                                                   

När jag ramlade handlöst ner i en värre depression än den jag tagit mig upp ur.Först efter sju månader börjar jag kunna återskapa ett mej ett liv igen. Fortfarande är det av mycket stor vikt att där hålla igen så inte jag kan hålla balans i min tillvaro.Jag uppskattar alla små framsteg som gör att jag går åt rätt håll i mitt tillfrisknande. Viktigt att hålla i tanken att det går åt rätt håll. Tro nu inte att detta är det lättaste .Så många tårar som jag fällt under dessa månader går inte att räkna.

 

Jag är fortsatt sjukskriven på 100% till första December som tur är. Att gå till ett arbete är jag inte redo för än, men visst finns längtan att få ha en vanlig vardag.

Oj. vad jag saknar mina arbetskamrater att prata med, att få använda mitt yrkeskunnande och de underbara barnen.som möter upp mig med glädje!

 

Jag tar min promenad varje dag och som ni vet tycker jag mycket om hösten. Förra veckan var jag till kuratorn och sen åkte ner till Hemköp för att handla och jag kunde inte släppa tanken på att ta kort  på löven vid lasarettet så jag vände och parkerade endast för att ta korten, knasigt! men det bjuder jag på!

Hej på Er, längesen jag skrev nåt på bloggen.Vi hade en bra jul uppe i Idre,vi var ute mycket och njöt av ljuset där uppe.

Jag har arbetat 25 % sedan 7 januari. Jag har arbetat två timmar om dagen, i början skiftade mina tider på så jag gick eftermiddag några dagar och förmiddag några dagar. Det visade sig att de dagar jag gick efter middag fick jag svårt att sova på kvällen. Tack vare förstående arbetskamrater har jag sedan två veckor nu gått förmiddagstider istället.

Det är mycket roligt att gå till min förskola, men det tar väldigt mycket av min energi .Jag orkar jobba och inte mycke mer?

På måndagar har jag börjat i en Drama grupp genom kulturskolan, det är mycket roligt att under en timme få utmaningar tillsammans med de andra deltagarna. Jag har lovat mig själv att jag på nåt sätt ska hålla på med teater för det är ett stort intresse hos mig som behöver underhållas.

 

Den 27 januari var jag och mamma på Friteaterns