På gång igen!

 
Hej igen!
Den 23 december ringde läkaren från allmän psykiatriska sätta ut litioniten helt. Den medicin som  gav mig livet tillbaka efter tre depressioner 2011-2014. Mina erfarenheter av nedtrappning av medicin var hotande i minnet. Men läkaren sa att det skulle gå bra. Och att jag fick söka hjälp hos dem eller psykakuten om det skulle vara något.
Den 23 december sa jag högt för mig själv du måste tro på läkaren. och  nu tar jag julledigt 
På kvällen tog jag inte mina 2 litionittabletter.
 
Vi firade jul i Lillån med Erikas familj och Johanna som rest hem från Göteborg. För några timmar glömde jag tankarna runt mina tillstånd. Jag hade fortfarande mycket svårt att gå och röra mig. Det blev en fin julhelg ihop med familjen. Så skönt att ha sällskap av Benny och Johanna här hemma. Den 27 december kände jag att min kropp började skälva inifrån. Jag kände mig orolig och blev ledsen.
Jag väntade någon timme sedan fick Benny ringa till psykakuten i Örebro. Vi åkte in och satte oss att vänta på läkaren. I mitt huvud malde tanken att jag skulle börja ta litionit igen. Vi träffade en läkare och han tog mig på allvar. Jag var ledsen och frågade om jag inte kunde fortsätta äta litioniten för att häva reaktionen i min kropp. Jag fick till svar att det som hände nu i min kropp och själ kom an på ökningen av medicinen med serotinin från 1tablett till 2 tabletter. Han sa det kommer att bli bättre om ca 2- veckor. Han skrev ångest dämpande medicin.
 
Sedan sa han du måste uppsöka akuten du har mycket högt blodtryck över på det övre ligger 200. Jag fick bege mig till akuten.. Det tog nytt blodtryck och blodprov. Sedan lades jag på en säng alldeles vid utgången till akuten.Det passerade människor hela tiden förbi mig. Jag drog jackan över mig så ansiktet täcktes Jag fick vänta 2.5 timme. sedan fråga jag en yngre sköterska om jag inte skulle bli undersökt snart. Hon hämtade en läkare som körde in mig i ett bås på akutmottagningen. Jag fick ta blodtryck igen mitt övertryck låg fortfarande högt. Jag kände mig okej förutom lite huvudvärk. Han skrev ut blodtrycksmedicin som vi hämtade ut på Usö innan vi åkte mot Lindesberg igen. Dagen efter hade jag tid på Hårstudion som jag av bokade.Johanna var kvar några dagsr till. Jag bad henne gå till bokhandeln och välja ut ett färggrant pussel åt mig. Pusslade flera 1000-pussel när jag hade depressioner. Jag glömmer tid och rum när jag letar bitar som ska bilda en bild.
 
 
Det blev vardag. Ångesten och oron hängde över mig. Jag jobbade på det var mycket krävande att inte tappa fotfästet... Jag skrev på mina vårdkontakter till läkare och kurator på allmänpsykitriska den 4 januari. "Hej jag får tala mig tillrätta varje morgon att gå upp äta frukost och klä på mig På förmiddagen är jag orolig och har svårt att koncentrera mig och jobbigt att vara med mig själv. Får ångest och känner hopplöshet och känner mig såbar. Frågor i huvudet ! Hur ska jag få tiden att gå har inte känt så här sedan 2014. Läkaren i på akutpsyk den 27 december skrev ut lerigan som jag tar minst tre st på fm ibland även efter lunch. Jag ber er följa upp min medicinering så jag kan få livet tillbaka igen. Marie Wallberg"
Dagen efter ringde min kurator att ta 1.5 tablett istället för 2 tabletter av serotenin medicinen till nästa läkar kontakt .Hon berättade att jag skulle under våren få träffa psykolog för att de skulle kunna sätta en diagnos på mitt psykiska tillstånd så jag skulle få rätt medicinering. (Detta har jag bett om vid flera tillfällen då psykiatikern 2014 satte in litionit eftersom han medicinerat min pappa med detta och fått honom jämn i psyket.)
Jag pusslade på, att resa och sätta sig gjorde inte längre lika ont. Jag började kunna gå utan krycka inne. Den 12 januari kände jag att mitt tillstånd förbättrades. Jag orkade ta kortare promenader.Erika och barnen kom hit på helgen och åkte pulka. Jag hade ork att vara ute med dem i en hel timme. Det var ljuvligt att komma ut.
 
 
 
 
 
Jag orkade gå promenader på Loppholmen och på Strandpromenaden. Med mina kompisar kryckorna och med vänster fot som nu har fotskena då den fått förslitning efter att jag jag gått med otros under tre år.
Glädjande är att höger fot med steloperation nu är läkt.
 
 
Min törst minskade och jag orkade gå på toaletten på nätterna. Kuratorn ringde måndag den 18 januari. Det var en mycket glad Marie som svarade. Jag berättade om mina framsteg. Hon sa att jag nu skulle öka upp till 2 ta letter. Dagen efter tog jag tvekande bilen till Usö för att träffa kirurgen. Som berättade att det som är kvar av biskörteln behöver flyttas till armen på mig. Men det kommer att gå bra sa han och log , den är ju markerad med en röd tråd Om vi inte flyttar den kommer den att fortsätta göra oreda i din kropp. Den lyssnar inte på vad du behöver utan gör som den vill. Dagen efter fick jag sjukbil så skönt. Då skulle jag träffa ortopeden. Hon sa ja du behöver operation på din vänster fot. Jag måste konsultera med mina kollegor hur vi ska göra. Det är ju corona fortfarande så det kommer att dröja ett tag. Det var så skönt att gå därifrån med besked att det skulle dröja med operatkon av min vänsterfot. Jag kände mig nöjd med beskedet.
Det kändes skönt att det bara var biskörteloperation och få ordning på vilken medicin som ska ersätta litioniten.
I fredags lämnade jag tillbaka pottstolen eftersom min diabetes insidipus är borta. Tänk att jag drack 12 liter minst varje dygn!!
 
Så nu ägnar jag varje dag till en promenad och att göra saker som fyller mig med glädje. Igår orkade jag gå nerför och uppför backen vid församlingshemmet. Det  ni det är är två riktiga  karameller för mig att gotta mig åt. 
 
 
Kram❤ 

Ja, man måste vara sjuk för att bli frisk !

Hejsan🙂 Idag är det den 15 februari
Från i början av december till den 18 januari har det varit en tuff tid för mig. Kramp i hela benen, svårt att gå, resa mig och sätta mig så ont i mina benmuskler och den energi jag hade använde jag för att få ihop det vanliga klä sig oss instängd i lägenheten, hade ingen energi att röra mig, klarade inte gå mer än 50 meter, bara att duscha var en stor ansträngning jag var långsam i mina rörelser och kände ofta stress över att jag det inte gick att skynda på jag hade malande tankar hur ska det bli med mig, kommer jag att resa mig igen . Jag drack 12 liter vatten ,och kissade fick använda blöjor och pottstol på natten., det kom minst två brev i veckan från örebro landsting, för provtagning och läkar besök, samtal till försäkringskassan, kirurg som berättade att den halva biskörteln producerade ännu mer skadliga hormon och ortoped som berättade att vänster foten nu behövde opererad och eviga besök hos ortoped tekniker som skulle göra skena till min vänster fot. Jag kände mig som en 73-åring. Hade ingen kraft kvar till nåt socialt umgänge.
Tisdagen den 18 december den dagen tog rekord. Jag tog mig upp och efter 14 dagars förslitning av.biverkningar av en medicin.Jag kunde inte hålla upp kroppen.Jag tog mig försiktigt upp med bilen till lab på lasarettet.  Jag kände mig så nöjd efter besöket där. Väl hemna satte jag mig och sa till mig själv! Nu var du duktig Marie nu kan du ta det lugnt resten av dagen. Då ringde telefon medicinläkaren från Usö ringde  och ville att jag sklle fortsätta med vätskedrivande .Jag nekade och sa nej nu orkar jag inget mer experitermerande.Men det finns ingen annan medicin mot diabetes insidipus sa hon. Okej det hjälper inte sa jag. Hon lyssnade och jag lade på.  Då ringer telefonen Hej jag ringer från neuro clear röntgen på USÖ vi ser att du är här och tar prov Du har tid för röntgen kl 10.00. Gisses jag hade glömt den kallelsen som kom några veckor före.. Jag svarade jag är inte i Örebro utan har varit i Lindesberg lämnat prov. Hon sa men om du tar dej hit till 10.30 kan vi göra röntgen på din biskörtel. Jag övervägde snabbt skulle jag orka .Jag svarade ja jag kommer. Klockan var då 9.15.. På väg i bilen tänkte jag för mig själv och log lite grann. Jag är i alla fall stresstålig!! Jag kom fram parkerade bilen löste biljett för 3 timmar och tog mig till B-huset där röntgen ligger. Tid 10.25 jag var helt slut. De ropade upp mig och som vanligt slog jag av mobilen. Väl inne var det som vanligt ligga på brits med händerna på sidan. På båda armledederna satte de ett brett armband som har en band på var sida som de drog åt hårt nedanför fötterna. Sen får man ligga blixt stilla och kameran går typ 5 cm ovanför ditt ansikte. Även den som inte har klaustofobi kan få det av denna röntgen. Det här görs under 20 minuter. Vila 40 min och samma procedur igen .När 16 minuter gått sprutar de in radioaktiv vätska in i armen. Strax där på känns det varmt och det känns som du kissat på dej. Ja så var det klart för denna gången. Jag tog hissen ner till matsalen för att få lite lunch. Jag var helt slut. Men jag visste att jag hade 40 minuter innan parkeringen gick ut. Jag åt och skulle dricka upp det sista Då ringde ett. hemligt nummer. Jag svarade med mitt namn. Kvinnan säger vad har du för dej egentligen. Jag heter Marika och ringer från Lindesberg. Ditt litium ligger skadligt högt. Jaha svarade men jag är i Örebro har varit på röntgen.Kan jag köra hem nu? Jo, sa Marika men du måste avsluta litiioniten omedelbart. Då svarade jag , jag avslutar inte litoniten utan nedtrappning och att en läkare har mig under observation. Då får du vänta där och svara om jag ringer. Jag ringer en läkare på en gång sa hon. Okej sa jag men minuterna tickade på så jag började gå ut på väg mot hissen . Mötte två läkare som frågade om jag behövde hjälp där jag kom gående hängade över mina kryckor. Ja, svarade att jag klarade mig. På väg ut mot bilen så ringde telefonen. Marika sa du kan sluta helt eller med 2 st av 6. tabletter. Jag svarade då slutar jag med 2 tabletter nu. Föresten sa jag ganska bestämt. Jag har aldrig träffat dej och du ringer och ber mig sluta med medicinen som hjälpte mig att bli frisk från depression. Hon sa att hon nu hade hand om litium proven då den tidigare sköterskan gått i pension från allmän psykiatriska mottagningen. Samtalet avslutades med att jag fick lova att jag ta nytt prov samma fredag. När jag kom till bilen väntade 400 kr i böter för att jag var en kvart för sen. Den 23 december ringde psykiatikern från allmänspykiatriska och sa att jag skulle sluta helt med litiionittabletterna och öka upp den anzra tabletten som innehåller serotenin till det dubbla dosen. Jag upplyste även denna läkare att jag mår dåligt då det inte trappas ned långsamt. Han sa du får ringa hit om det blir svårt . Du måste sluta dit litium ligger skadligt högt. Vi avslutade och på kvällen berättade jag för Benny. Som precis som jag började gråta Vi båda sa hur ska det gå.. Det kändes som jag kastades mig från ett flygplan utan fallskärm... I morgon var det julafton. Mina hjärna gick för fullt hur lång tid skulle det ta innan min kropp kände av att litiumet var borttaget.
Återkommer med hur det gick nästa gång jag skriver Kram🙂❤

RSS 2.0