Ett hjärta på fyllt med glädje!

Det hela började i Måndags morse jag var på väg till min kurator på Sköndal, utanför i väntrummet satt min nyfunna vän sedan ca ett år tillbaka. Vi har inte träffats på ett tag mycket pga att jag inte haft energi. Den glädje som vi båda fick  var tydlig avläsbar. Vi skojade när kuratorerna hämtade oss och sa att vi två skulle fortsätta att samtala och kuratorerna kunde prata med varann. Fniss och skratt kom från oss alla fyra.
Väl inne hos kuratorn berättade jag om oron och funderingar över möte med överläkare i slutet av november, beträffande min sjukdomsbild och blivande yrkes framtid. Jag berättade att jag hälsat på min förskola och glädjen jag känt över att träffa barn i åldern 3-5 år. Min kurator stärkte mig genom att säga att jag visst ska se mig  som förskollärare.
Sedan formulerade hon om det som tryckt mig, att jag är ev biopolär. Hon sa att jag haft utmattningsyndrom och att det mycket väl kunnat utvecklas till utmattningsdepression. För den del tog hon inte bort att jag kanske blivit Biopolär i samband med utmattningen.
Det var som en sten föll från min axel, helt plötsligt visste jag hur jag skulle hantera min tillvaro och jag kände lugn och tröst..
Jag har inte träffat läkare sedan 24 juni då ny medicin sattes in och i sjukskrivningspappret står att formuleras biopolär sjukdom. jag har fått en broschyr där det hånfullt står att det är viktigt med kontinuelig besök hos läkare och att ge patienten stöd. Den hjälp jag har fått är lugnande medecin, i övrigt är det min familj ,nära vänner och kuratorn som funnits där och min vilja att bli bättre igen. Så jag kan säga utan att överdriva att jag blev lämnad i sticket med medicin och en uttalad diagnos utan underlag.
 
Jag blev så glad efter besöket hos kurator. Jag vet nu varför ,jag har inte förlikat mig med definitionen av biopolär sjukdom .Jag glada och positiva och problemlösande Marie som bara försökt att arbeta klart med saker som var på arbetet och hemma. Jag har inte sett det som något dåligt utan sett det som att ta ansvar och att det varit roligt.Det hade inte blivit så om jag haft en rektor som tagit hand om arbetsmiljön så arbetet hade kunnat minska.
 
 
Nåja!
 
Veckan fortsatte i glädjens tecken på Tisdagen kunde jag bjuda en god vän på lite soppa hemma hos mig. Senare på kvällen gick jag på konsert en annan go arbetskamrat .Det var Kören Med Andra Ord som bjöd upp till sång.. De skön melodier om kärlek som kvinnliga artister framfört. De hade några som sjöng solosång. En av körmedlemmarna gav mig ståpäls med sin röst .Det gick rakt in i hjärtat.
 
 
Igår var jag bjuden till en fest för alla kommunanställda som hyllades för trogen tjänst under minst 25 år .Hade tur att hamna på ena hörnet av lång bordet. Hade en mycket trevlig kväll och avslutade den tidigare än de andra precis som jag bestämt innan jag gick dit och vaknade i morse med en otrolig tacksamhet att jag kunnat delta.
minnen med vad jag önskat att allt skulle vara som förut! i
Jag törs knappt tänka på allt jag gjort denna vecka och ändå orkat. Mitt hjärta är nu fullt av trevliga minnen och på nåt sätt känns det som jag blivit stärk som person.
Min hjärta och själ har fått ny energi.
Kram Marie
 
 

Mina trogna kompisar!

Nu tror ni väl jag blivit tokig, nedan ser ni en bild på kompisarna.
Det som är bra med dessa är att de alltid anpassar sin tid efter när jag har lust att gå. De vet åt vilket håll de ska gå och hur långt promenaden blir. Det blir några mils slitage på vägbanan varje vecka. -Snälla håll tyst om detta! För ekonomin  klarar inte vägskatt .Hastighetmässigt! Det går inte fortare än att jag hinner med! Än så länge kör jag odubbat och använder reflexväst. Oftast tittar jag på vägbanan, om det inte vinkar i nån bil för då brister jag i min uppmärksamhet.
 
 
Kram Marie
 

Att börja våga leva igen!

 
Jag är fortfarande sjukskriven på heltid,går och väntar på att få komma till läkare den 27 november. Dagarna är ganska ojämna beträffande energi. Det som händer med mig är att jag blir väldigt trött , ledsen och har jag ont i magen.     
Det som tyvärr också skett är att jag blivit rädd att göra saker pga att jag får bakslag. Så vecka 44 bestämde jag mig för att nu fick det blir slut på att inte våga .
 
 
 
Torsdagen under vecka 44 packade jag om min lilla gubbe en liten väska och begav oss till Vadstena.
Vi har gått och längtat efter att få uppleva små staden sköna lugn. Vi övernattade på nåt som heter 27:ans Nattlogi. Boende i ett rum med frukost som man själv plockade fram , väl förbered av den som hyr ut rummet.
Att gå och njuta i deras små butiker och sen ta en fika på Nya Konditoriet är rena hälsan för själen. Lite folk, vänliga affärbiträden och en fin miljö att vandra i. Det var så skönt med omväxling! Jag såg inte några nunnor med cykelhjälm denna gång så det fick bli skylten på Munkhotellet jag fick föreviga.
 
 

 
På Lördagen blev vi inbjudna till en mycket kär vän och hennes man på mat ihop med några av deras vänner.
Det var mycket trevligt. I almanackan skrev jag har levt och haft det trevligt under ett par dar.
Bakslaget kom två dagar efter , då var det skönt att titta tillbaks i almanackan och få känslan tillbaka om varför  jag mådde som jag gjorde.
Jag håller på att börja leva igen!
 
 
 
 Kram på er !
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0