Jag kommer inte riktigt ihåg årtalet för semestern men barnen var inte så stora. På den tiden tältade vi och åkte i vår gamla Jetta

Vi hade införskaffat så liten sittvagn som möjligt för att kunna ha den i vår takbox. Det här året var ekonomin lite ansträngd men målet att åka till Skåne kvarstod.
Vi packade in all slags utrustning som behövs för camping. Jag stod och avvägde skulle vi behöva ta med lakan . Benny och jag beslöt nej vi skulle ju campa. Allt packades in i bilen inklusive en emaljförsed potta för vår dotter som höll på att bli torr.
Bilen var till råge packad dock ändå välorganiserat.

Semester resan kunde starta alla i familjen mycket nöjda och glada. Jag var glad hade vunnit högsta vinsten på vin lotteriet så även några flaskor av detta fanns i packningen. Det regnade när vi åkte men det kändes inte som nåt stort bekymmer.
Strax utanför Gränna började en varningslampa lysa och det började lukta rök  i bilen.
På den tiden var vi inte ägare  till mobiltelefon så min man fick stanna till vid en telefon kiosk. Han var orolig att det skett något stort  fel på bilen.
Bärgningsbil tillkallades och döm om vår förvåning när chauffören tyckte vi skulle sitta kvar i bilen på hans bärgningflack. Det kändes mycket underligt när vi fick köra upp på rampen.
Vår färd emot Gränna började.
Det regnade  som sagt och när vi åkte genom Grännas huvudgata i början av juli, vistades det många turister på gatan. Jag kände mig mycket uttittad och fick nästan lust att ta upp handen för en Silvia vinkning.
Efter en stund var vi framme vid verkstaden.bilen rullades av rampen och ett stort knack hördes då kulan bak på bilen gick av emot asfalten pga av tyngden på bilen. 
Där fick vi ett besked att det skulle nog ta några dagar med att få ordning på bilen.

Bra start på semestern ,vi packade lite tillhörigheter i sittvagnen och begav oss på jakt efter vandrarhemsrum. Jag förbannade mig över att inte lakan var med. Nu fick vi gå och leta på en affär där de hade papperslakan. Vi fick tag på ett rum och det var i en stenbyggnad så det var rått och kallt.
Barnen var hungriga och vi försökte tänka positiv utifrån situationen. Vi tog kameran med oss och besökte de polkagristillverkare som fanns , vi fotade  staden och dess sevärdigheter. På kvällen kändes det ändå som vi haft en bra dag utifrån de förutsättningar vi fått.
Dagen efter bestämde vi att jag och barnen skulle uppsöka badet eftersom det var mycket vackert väder. Min man gick till bilverkstaden och kollade läget. Efter ett par timmar kom han till badet och meddelade att bilen var fixad. Vi kunde fortsätta vår färd dock hade reskassan minskat med 2600kr vilket inte kändes super. Vi avvägde om vi skulle vända eller korta vår resa. Vi bestämde dock att fortsätta emot Skåne som vi gått och drömt om hela vintern.

Resan mot Skåne gick utmärkt. Vi kände oss så nöjda när vi såg vyerna i skåne. Långa backar fylld med röd vallmo, små gårdbutiker med olika försäljning. Vi campade på Löderups naturcamping.Tyvärr blev vädret inte riktigt som vi tänkt oss,Det var kyligt att kryppa ner i sovsäcken på kvällen och några bad för barnen var svårt att få till. På dagarna tog vi dagsutflykter tex till Konungagraven, Kiviksmusteri, Kåseberga och Ale stenar Backåkras vackra landskap, Glimmingehus , Cafe annorlunda och mycket mer. Energin var det inte något fel på vid den tidpunkten av livet.
Många kort tog vi och på kvällen när barnen somnat tog jag och M
min man något glas vin det kändes som en jättelyx.
Efter en vecka som vi tyckte ändå trots den starka vinden och regnet varit en bra vecka.Beslöt vi att åka upp till Blekinge och se Eringgården.
 
Bilen packades och vi begav oss däråt. Vi hamnade i en lång rad av bilar ,där det var svårt att hålla den hastighet som stod 50 km i timmen min man var mycket uppmärksam på att bilen vår bil nu låg på en hastighet av 60 km. Precis när vi kommer upp på krönet blir vår bil invinkad av en poliskontroll. Vi har kört för fort,med tanke på hur vår bil såg ut och att den nog var en aning nedlastad tror jag att det var därför de just tog oss. Vi fick böter 1600kr . Semester kassan minskade ännu en gång.
Vi kom fram till campingen vi Eringsboda. Det var en fin camping nu stod solen högt och det kändes som att det skulle bli roligt att gå in på den fina trädgårdsparken. Tidigt nästa morgon packade vi matsäck,eftersom matkassan var lite ansträng av visa orsaker. Kamera och en glad familj traskade in .

Mor i huset tog många bilder precis som under hela vistelsen i Gränna och i Skåne, naturligtvis var barnen det stora fotoobjektet. Vi kom till slutet och tog en glass . Då frågar jag min man va konstigt har du byt film. Nej det har han inte fotorullen ligger i kamreaväskan så det är bara att sätta i ny. Han öppnar kameran och i kameran finns ingen film.
Jag börjar gråta alla kort vi tagit under semestern fanns inte . Min man är en handlingen man han tar kameran säger vänta här . Sen springer han runt i parken och tar nya kort- kommer glatt tillbaka och berättar vad han gjort.
Jag har inte hjärta att säga att fotograferingen saknar bilder på våra barn. Men i mitt huvud finns en sorg över alla bildminnen som vi tagit under semestern som inte finns.

Två dagar senare beger vi oss hemåt strax utanför Nora korset smäller det till i bilen . Vi har fått punktering en mil hemifrån.Mobiltelefon har vi ju alltså ingen ,så det blir att  packa ur all packning ur kofferten för att få tag på reservdäcket. Jag sätter mig med mina barn i diket och när däcket är byt ,fäller jag kommentaren till min man "vi hade i alla fall tur med vädret "jag är full i skratt. Min man är inte på något skämthumör han fäller kommentaren  Ska du med hem då sätter du dej där bak och håller tyst. Jag stänger bildörren och vi far hem vid infarten till vår by jublar barnen. Man kan tolka det som borta bra men hemma bäst. Vi behöver inga bilder för att minnas denna semester av någon anledning.
Så snart vi fich ny lön införskaffades en mobil till familjen.  Här nedan Peps Persson med Oboy.

I januari fick jag chansen att få börja på en kurs i basalkroppkännedom det var min kurator som talade med sjukgymnast på vårdcentralen. Jag fick gå några gånger ensam till henne. Jag tyckte det kändes bra men var tveksam om det skulle hjälpa mig. Dessutom blev jag stressad och ville så gärna göra rätt , hon berättade flera gånger det finns inget rätt eller fel.
Efter ett tag fick jag börja in en grupp med 6 andra kvinnor med liknande besvär som jag haft. De hade värk i kroppen på olika ställen och några förstod jag hade liknande bekymmer som jag själv med själen. De andra gruppdeltagarna hade träffats sedan terminen innan. De släppte in mig i deras gemenskap och lyssnade på min historia. Det var så skönt när jag gick därifrån för jag var inte ensam om att ha mina bekymmer. Jag tänkte mycket på vad ledaren sagt och funderade verkligen på om jag någonsin skulle finna mitt hej i magen ,eller andas utan att påverka den och bara låta den komma till mig.
Men jag fortsatte gå dit efter varje gång kände jag mig fylla med energi både från övningarna men också från de fina människor som var med på kursen
Jag har nu gått ca 12 gånger och faktiskt har jag koll på min mitt linje och mitt hej i magen. Jag kan nu andas ifrån magen utan ansträngning.
Vi har haft många trevliga samtal och det har kommit många bild associacitioner till mig t ex när alla låg på varsin madrass och på utandningen  sa mmmm. Bild i mitt huvud en hamn med massa båtar som tutade eller när vi gick runt i en fyrkant och sa mmm då såg jag framför mig hur vi bestämt träff på ett cafe , alla kom ditt i långa munkkläder istället för fika sa vi mmmm.
Jag ,ja vet att jag i min fantasi ibland skenar iväg men det är bra tror jag att se lite lättsamt på det man gör . Idag hade vi den sista träffen inför sommaren och jag har sedan ca 7 gånger fått komma i en ny grupp. fylld med härliga kvinnor och mycket klokskap . Vilken tur jag blev utmattad annars hade jag aldrig fått träffa dessa nya människor som blivit en stor glädje i mitt liv.
Vår mycket kompetenta sjukgymnast skickade med en visa som var mycket tänkvärd se nedan.

”Så enkelt är det!” skriven av Börge Ring:

En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far

som levde där med sina katter.

”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag,

det snurrar runt mest hela tiden.

Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervrak när som helst.

Säg, varifrån får du din stillhet?”

Den gamle lutar sig nu tillbaks.

”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag.

När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag.

När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag.

När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag.”

”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du,

men ändå når jag ingen stillhet.”

Den gamle lutar sig nu tillbaks.

”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda.

När du sover, vaknar du, när du vaknar tänker du.

När du tänker äter du, och när du äter, jobbar du.

När du jobbar drömmer du,  när du drömmer, talar du.

När du talar, lyssnar du. När du lyssnar, sover du.

Men…

När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag.

När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag.

När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag.

När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag


Lyssna på låten här.

Ja då var jag äntligen inne på min blogg. Har fått hjälp av min 16-åriga dotter. Så nu kan min resa i blogg världen börja.

Jag vill skriva om den 26 mars som förändrade mycket i min sjukdomsbild. Lite tungt men känns ändå viktig att ha med.
Jag hade äntligen fått tid hos en psykläkare för att fråga om jag verkligen åt rätt medecin . Två besök på akut psyk, många samtal  till närpsyk,  ja att få träffa en psykläkare är mycket svårt att få till!

Hade varit hemma för utmattnings depression sedan 31 augusti, alltså 7 långa månader. Jag har under den här tiden varit långt ner i depression och även de otäckaste tankarna har drabbat mig. Som tur är har jag fått  gott hos kurator och haft en familj som gjort vad de kunnat. Den största drivkraftern har nog funnits hos mig själv många gånger men även den har sviktat.

Tiden hos kuratorn upptogs i början av gråt över att tillvaron i livet varit så hemskt!!!Och sorgen att inte få känna glädje!
Men den senaste tiden har jag börjat få näsan över ytan igen. trots ny medecin som gjort att jag fått ätit sömnmedecin för att kunna sova. Jag har inte kunnat räkna med att dagarna skulle vara lika dag för dag. Visa dagar knappt kunnat ta på mig och har haft mycket svår ångest.


Så att idag få träffa en läkare och få kunskap om min sjukdom och mig själv känns jättebra. Jag har förberett olika frågor runt medicineringen, har jag någon psykisk sjukdom i bagaget, min oro över sömnmedecinen som vid lång användning kan bli beroende framkallad.
Jag möts av en herre i min egen ålder. Vi har träffats tidigare på ett annat ställe. Han presenterar sig  och fäller kommentaren inte trodde jag skulle få träffa dej . Jag svara om du visste vad jag är glad att träffa just dej och det känns jättetryggt. Med tanke på min tidigare erfarenhet av honom.
Jag börjar berätta hur det känns, han kollar vissa saker genom berätta vis a sjukdomstecken som kan höra till.
Jag nickar instämmande. Efter en noggrann utfrågning berättar han för mig att du har utmattning depression inget annat. Han berättar att den utmattningen började  redan 2006 och att det tar lång tid att bli återställd.Själva resan för att bli froisk från utmattning  är en resa sakta upp fäör en uppförsbacke, med många dalar som kommer att finnas långt tid framöver. Han berättar om medecinerna och hur sömnen är så viktig för att kunna  sätta i kontakten i elluttaget. Så min energi blir återskapad


Ja, under samtalet får jag insikten om hur viktigt  det är att ge sjukdomen tid för att kunna leva ett bra liv hemmaArbetet får komma senare , han är mycket informerande  på ett bra sätt. Bland det sista han kommer in på är att jag skulle må bra av att jobba mindre tid, kanske fundera på om jag kan ligga mer i bakvattnet på mitt arbete.Han säger att sjukpension skulle finnas bra att för mig jobba 50%- SJUKPENSIONÄR 50%!!!!!
Jag svarar att jag som arbetsmyra har svårt att ta till mig det här . Jag ser att han förstår, det syns i hans ögon. Jag tackar för att jag fått träffa honom. Det sista han säger är man får ifrågasätta ,det jag säger med ett litet leende på läpparna
Jag tackar för att träffa honom.

Mötet hos honom kändes bra han skulle prata med min ordinarie läkare och se till att jag blev sjukskriven på heltid till den 31 Augusti, försäkringskassans möte ihop med arbetsgivaren skulle inte ske, bra eftersom det är mycket svårt att avgöra min kapacitet.. Äntligen hade jag fått kunskap om min utmattning och ett lugn hade spridits i mig.. Samtidigt hade jag en sorg med mig i min ryggsäck.
Nej, jag var inte färdig för sopptippen ännu.
Väl hemma igen berättar jag för min arbetslöse man och bestämmer mig för att ta min dagliga promenad.
Allt för att slå undan tanken. Efter ett tag kommer låten från schlagerfestivalen med Torsten Flink. Jag reser mig igen osv i mitt huvud ja den låten känns om den är skriven för mig.
Nu får jag ta dag för dag, prova min nygamla medecin och bära med lagom mycket vedträn (arbetsuppgifter) som min gode kurator pratat om under våra samtal. Ja, jag gör oftast som hon  säger , men vissa dagar får jag känslan att jag är tillbaka igen och bär lite för många vedträn!! Resutat en Marie som ligger helt utslagen oftast gråtande.


Tänk sedan jag blev sjukskriven så använder jag min almanack till att skriva in vad jag gjort och inte för att planera upp vad jag ska göra. Jag ser faktiskt att det går åt rätt håll . Men tyvärr så har jag mycket svårt att ta de dagarna efter sex vedträn på en dag. Besvikelsen blir så stor! på något sätt återfår jag tron på att allt ska bli bra igen. Där har min mamma varit till stor hjälp och stöttat och tröstat mig.
Det här att skriva i almanackan vad jag gjort och hur mycket jag fixar på en dag är ett viktigt redskap för att se orsak och verkan det gör att jag faktisk ser vad jag gör.
Tänk att från i November inte haft koncentration att lägga ett 15 bitars pussel så kan jag nu sitta och formulera mina tanka.
Jag har kunnat läsa ut några lättlästa böcker. Jag har en stark vilja att bli att må bättre. Nu får jag åter spotta i nävarna och ha tålamod.  den här dagen är snart slutoch imorgon börjar en ny dag och med tanke på mina insikter kan det ju bara bli bättre.

Annons till Nerikes allehanda

Något energilös 45-årig förskollärare är användbar till de diverse ändamål, dock ej arbete under stress. Har ej heller så god balans pga sneda hälben,men går så gott hon kan. Viljan är stor så det är ändå ett kap att använda henne!