En spik i foten!
Hösten har gått fort. Jag har planerat min vardag utifrån den ofrivilliga isolering jag haft pga av otrosen som innehåller min oläkta fotled. Jag har roat mej med att cykla på min motionscykel 3 dagar i veckan i oktober var jag uppe i 45 minut varje gång.
Jag fick löfte att gå på vattengympa av sjukgymnasten på bassängen på Lindesbergslasarett. Jag fick ringa och fråga personalen på lasarettet och förklara att jag skulle bada med en rengjord otros. Då jag har en jag badat med och en som jag transporterar mig med. Damen talade om att av hygienska skäl kunde jag inte bada med otros där. Sedan tillade hon att jag i alla fall inte skulle ha någon nytta av att göra rörelser eftersom otrosen satt på. Jaja jag har ju en vänster fot och en kropp som skulle må gott av rörelse i vattnet.
Jag svalde det sura äpplet. Dagen efter ringde jag högsta chefen på Energikällan och frågade samma sak. Inget problem svarade hon vi har ju klor i bassängen. Så under sex veckor har jag deltagit i vanlig vatten gympa på måndagar. Visst i början var det småläskigt på väg mot poolen. Men det har övervägande varit mycket roligt och framför allt har jag fått känna puls igen.
På tisdagen har jag känt av vattengympan och varit energilös därför har jag fått tagit det lugnt för att orka med kyrkokören på kvällen.
Sedan i augusti har jag fått göra lägga laser på två ställen av fotleden. Detta i tjugo minuter på två ställen där ortopeden markerat med två kors. Jag har gjort detta kontinueligt och samma tid varje dag.
Så i morse var det dags 6.45 att åka med sjukbilen. Jag väntade och väntade efter två samtal till operatörerna på sjukresor kom bilen 7.40. Jag var så stressad så jag började gråta. Chauffören kunde ju inte veta att jag förra veckan fick ringa och säga till om en tid till min ortoped. Sköterskan svarade att tiderna var slut men att han skulle ställa mig i kön för återbudstider det står redan tio i den.Ja sa men min sjukskrivning går ut på fredag och jag har haft ortrosen sedan i februari.
Gissa om jag blev glad för kallelsen i måndags som kom med posten.
Nåja chauffören skyndade på så 8.30 var jag uppe på ortopeden.
Helt tom i huvudet efter stress attacken.
Mats mötte mig och sa jaha här kommer du tappra.
Tack sa jag det behövde jag höra. Hur är det frågade Mats? Med benbrottet är det lugn detsom oroar mig a
är försäkringskassan som ringef och upplyser mig om att jag snart blir utan sjukpenning och arbetsgivaren som kallar till möten och vill veta saker om mina fötter som jag inte kan svara på. Så började jag gråta....
Han tittade på röntgenbilderna. Han såg att det ena benbrottet hade börjat läka och det andra hade inte tillstymmelsen till att ha läkt.
Så Mats tittade på mig medkännande blick.
Jag måste operera om det brottet. Jag skriver in dej på operation redan i början av januari.
Ja och så sa Mats att han ville ta nya prover på mej efter som du haft lågt hb och jag tror fortfarande det är biskörtlarna som producerar för mycket hormon. Det påverkar kalktillverkningen. Han skulle sjukskriva mig och skriva brev till Torsten Sandberg på företagshälsan.
Sedan var det dags för hemfärd.
På vägen hem tänkte jag på att jag är så tålmodig och att det kan bara bli bättre. Jag tänkte på hur mina fötter var innan operationen och hoppet som jag tappade då jag sökte hjälp hos fyra ortopeder i tio år som inte kunde sätta sig in i min sitaution.
Jag hade tappat tron på att nått gick att göra med mina fötter. Hade det inte varit för Kent på PK fotbädd som gav mig kurage och dessutom namn på en ortopedläkare på Sofiahemmet.Jag åkte dit och det första Per Henrik Åberg frågade var hur det var att gå på grus och gräsmattan. Efter det besöket tändes ny låga till hitta lösning för att kunna gå igen.
Ja visst är det trist med operation men min målbild är att jag ska få balans igen .
Jag och otrosen får vara kompisar ett tag till.
Kram😊❤
Kommentarer
Trackback
