Halmstad tur och retur!
Hejsan!
Igår gick färden mot Capio Movement Opertidi.
Vi tog in på hotell som vi brukar för att jag i god tid skulle komma dit.Lite kymnmigt kändes det då jag från början skulle ha opererat vänster foten. Efter mötet med konsulten Mars Billsten blev det ju ändrat till attl höger foten skulle opereras.
Tvagning 2 ggr med desifionsmedel och sedan var det god natt.
Jag vaknade innan alarmet på mobilen ringde. 5.30 åter desifinering dock ej håret denna gång. Vid 7.15 satt vi på Capio och väntade på att få registrera oss. Strax därefter sa Benny och jag hejdå till varandra. Jag fick gå in till röntgen för att ta röntgenbilder på höger.fot.Inte gjorts tidigare i höst. Dock för ca två årsedan.
Jag var lite tagen av att inte veta riktigt vilket ingrepp min ortoped Maria Cöster skulle göra på foten.
Röntgen sköterskan skickade mig vidare direkt tredje våningen med hiss.
När dörrarna öppnades möte jag tre stora långbord med personalen från ortopeden. De hade mörkröda dukar på bordet. De åt i sina gröna kläder och alla hade de gröna nätmössor. Det så så festligt ut och precis när jag tog steget ur hissen ropade en av männen men hur blir det med snapsen
En operationssköterska berättade att jag skulle skrivas in på våning 2. Det kändes så pinnsamt att jag stört dem på sin julfrukost kändes som hissen aldrig skulle komma. Men även glädjande att se hur de verkligen försökte ha det trevligt på din arbetsplats.
Väl nere på tvåan fick jag ett skåp och säng. Jag tog på mig sjukhusskjortan och de långa fina strumporna som krona på verket den gröna nätmössan.
All personal pratade med mig och fick mig att känna mig hemmastad.
Nu fick jag gå till operation där de checkade upp saker för operationen. Jag fick tvätta höger foten igen med decifistion under 5 minuter. De verättade att jag skulle få ryggmärgsbedövning. Den eña sköterskan ville ge mig en knävecks bedövning vilket narkosläkaren sa ifrån. Marie hade bara ryggmärgsbedövning föra gången. Vi måste vara rädd om hennes muskler och nerver.
Blev sedan incheckad med ny svamp att rengöra höft ifall ben skulle ta därifrån. Hela tiden stod en sköterska och tog tid utanför. När 5 minuter hade gått. Säger hon du kan komma ut mu. Till saken hörde att jag var tvungen att ta på det jag tagit av inför tvätt. Med dålig balans är det inte lätt att vara snabb. Nu tar hon i DU KAN KOMMA UT NU. Jag tänkte vad tror hon jag har väl inte åkt till Halmstad
för att vara iåst på en toalett.
Ja
Jag öppnade dörren med ett leende på läpparna.
Nu var det dags att få ryggmärgsbedövningen. Jag fick sätta mig på en brits och de började torka rent . För att sedan ge mig bedövningen. Jag var borta på nolltid. När jag vaknade till hörde jag dem säga till mig.
Hörde jag nu är hon vaken! Sedan sa de Marie det gick inte vägen!Tanken i mitt huvud nu är foten ännu dåligare- Jag frågade foten , nej ryggmärgbedövningen gick inte att lägga.Jag kördes ner på sovsalen med besked om att narkosläkaren och ortopedläkaren skulle komma.
De på avd 2 kom in och frågade om jag ville ha nåt att äta. Jag sa att jag ville väntavtills jag träffat narkosläkaren . Min tanke att det ändå kanske skulle gå försöka igen om jag fortfarande var fastande.
Narkosläkaren kom ner och berättade att hon försökt flera gånger att få in sprutan men det gick inte . Även en annan narkosläkare försökt. Hon berättade även att de inte kunde söva mig på annat sätt pga att de inte hade tillgång till akutvård och respirator om något skulle gå snett.Tårarna rann på mig men jag var ändå logisk att förstå att det hon fötklarade var av omtanke om mig. Något nytt försökt kunde de inte göra hade redan provat det antal som var hälsosamt för mig. Strax efter kom Maria . Hon såg mycket bekymrad ut . Vi talades vid och jag berättade att jag var ledsen över att hon inte kunde slutföra min operation. Maria är den läkare som gett mig hopp om att mina fötter skulle kunna återställas någorlunda. Vi var överens om att steloperation ändå skulle ske och hon skuckade en remiss till Örebro där hon påtalat det akuta med min fot. Jag bad att hon skulle sjukskriva min fot vilket hon gjorde.Hon bad mig även ringa och trycka på själv. Vi sa adjö till varann och jag sa att jag var glad att våra vägar möts. Jag byte om och Benny och jag åkte en dag tidigare mot Lindesberg.
Idag vaknade jag upp i min säng . Det känns väldigt konstigt Nästan som att ha förberett sig på ett maraton och sedan fått bryta mitt i pga ett hål i skon.
Nåväl det är nog inte mening med operation just nu först kroken med anemi sen kroken med konsulten.. Jag tänker att det ska ordna sig . Det gör det säkert också det är min tröst. Tur att det snart är jul och att flickorna kommer hem med sin respektive. Det är glädjande att jag bu kan ta en sväng med Frank runt granen.
Kram Marie
Kommentarer
Trackback
