På fri fot igen!
Jag berättade att mitt liv var outhärdligt och att varje dag sedan slutet av December varit en kamp för att överleva. Min grundstämning var mycket låg och jag grät flera gånger per dag.
Energin lika med noll .Efter att jag dagligen hade 2-3 starka ångest attacker, vilket innebar fysiska smärtor i bröstkorgen och svårigheter att andas!
Jag hade ringt minst tre ggr till allmänpsykiatiska avdelningen och berättat hur dåligt jag mådde. Sköterskan påtalade bara att jag skulle öka upp medicinen som jag fick börja äta i juni Seroquin. Jag var så trött så jag orkade inte längre ta min dagliga promenader.
Överläkaren tittade i pappren och konstaterade att jag var där i november. Vid det besöket i november fick jag sluta med en lugnande medicin som heter stesolid. Denna tablett var det som gjorde mig så lugn så jag kunde gå till biblioteket låna en bok eller handla ca 5 saker på affären.Vid det besöket lovade hon se över min medicin och göra en utredning om jag var biopolär!
Strax efter jul fick jag träffa en psykolog jag hade även Benny med denna gång.
En ny tid bestämdes Jag gick jag själv dit och nu mådde jag ännu sämre påtalade det för psykologen.
På väg ut genom dörren sa han - det är sista gången du och jag träffas! Jag tog då tag i hans hand och sa ska du lämna mig i det här skicket. Dessa två besök frågade jag nu den 19 februari om ,men överläkaren hade inte fått veta vad psykologen kommit fram till.
Öveläkaren lyssnade och ställde frågor,vi gick igenom vilka mediciner jag åt .Hon ville att jag skulle trappa ner seroquel helt under tre veckor.För att helt sluta med den.
Jag sa till henne du tar det medicinska ansvaret för det här! Eftersom hon tidigare skrivit ut serquel 0.25 mg upp till tolv tabletter som jag jag emellan november och februari skulle ta efter behov varje dag. Jag tyckte detta var läskigt där av kommentaren till henne.
Redan samma kväll skulle jag minska ifrån 100 mg istället för 300mg. När jag vaknade nästa dag skulle jag till Gott på foten justera mina inlägg. Bara detta hade varit ett helt dagsverke för mig.
Min yngsta dotter hade sportlov jag frågade henne om hon ville följa med jag sa jag tror jag orkar följa med dej skaffa ny Bh. Vi åkte ,jag klarade köra, prova inlägg och följa med henne på Lindex. Jag frågade henne om vi skulle gå och fika. Orkar du det mamma frågade hon och tittade på mig. Ja ,sa jag. Vi fikade gick på Hm och Indiska. Helt otroligt jag tänkte imorrn ligger jag. Men icke dagen efter fortfarande glad och ganska pigg. Benny kom hem varje dag frågade känner du dej ledsen idag....
Välmåendet har fortsatt jag har återfått min personlighet blir fortfarande trött men har inte gråtit på sex veckor. Medicinen är nu helt borttagen.
Har haft ett åter besök och fick då träffa en mycket lättad läkare över att jag blivit bättre.
Ja,man kan ju fråga sig varför de inte tagit sig en funderare när jag ringde så många gånger och berättade hur jag mådde. Jag har skickat efter papper från Patiensnämden så jag tänker skriva ner mina upplevelser så inte fler blir lika nonchalant bemöta. Det handlar om att orka lev eller inte?
Min utmattning finns där och gör sig påmind hela tiden men det är ingenting mot hur jag mått tidigare. Det känns som jag kommit ut från isoleringscell. Ett helt underbart liv har börjat!
Kram Marie
Kommentarer
Trackback
