För fem veckors sedan deltog jag i Holistisk Yoga . Det har varit en del av att hålla mig flytande under min svåra sjukdomstid. Det här passet var helt underbart när vi kom till slutet av passet kändes det som jag låg på en äng full av blommor och ovanför mitt huvud spelade lövverket på ett träd i de skönaste toner.

Vi brukar alltid dela med oss av våra errfarenheter av passet i storgrupp. Ledaren för passet ville idag att vi skulle dela med något som var arbetsamt och något som gav oss glädje. Jag kände direkt att jag inte ville prata om den arbetsamma situationen som jag befann mig i pga sjukdom. Så jag talade bara om den positiva bilden av ängen. Tillade att jag gick på yogan för att en gång i veckan hålla sjukdomsbilden ifrån mig. Skickade vidare talpinnen till nästa person!

Pinnen vandrade runt och den ena ledsamheten efter den andra kom. Det var som att vrida på en kran. Kompisen brevid mej blev mycket ledsen och jag höll om henne för att trösta .Ju fler som pratade desto fler tårar! Det slutade med att jag lite halvkomiskt gick upp och hämtade näsdukar hos ledaren som jag gick runt och bjöd ut till de andra i yoga salen.

Efter passet reflekterade jag och en vän om nyttan med delningen? Vi var ganska överens om att det hade uppstått en märklig situation.

Vår ledare har fortsatt att dela med varandra men först tre och tre, sedan två och två . Förra veckans yoga pass skulle vi dela upp oss igen. Då satte jag ner foten och sa Nej jag vill dela  upplevelsen från passet med alla. Så berättade jag att jag blivit en rosa tulpan på en lök som satt mycket stadigt i marken. Den rosa färgen sprudlade om mig och inget oväder skulle få mig att vika undan. Det blev delning i storgrupp och jag kände att jag och min vän stått på oss för en förbättring.Vi delade både det dåliga och det bra sakerna och större delen av gruppen gick upplyfta med ett leende på läpparna därifrån.. Själv tog jsg bilen upp till Allmän psykiatiska för att träffa en läkare. Jag berättade om yogan och sa svarade på frågan hur jag mådde. Jo tack jag mår som en rosa tulpan!

 

Ja; då har jag åter igen ramlat ner i en grop igen!

Ända sen i fredags jag varit så trött. I helgen låg jag halva dagarna  i fosterställning och bara försöka andas. Jag vet inte vad som utlöser denna trötthet?Tog mig genom helgen med hjälp av min förstående man.Igår var jag iväg till kuratorn, som jag får smyg gå hos eftersom allmänpsykiatrin inte kan erbjuda mig den kontakten pga köer!

Hos min kurator var jag mycket ledsen och uppgiven. Eftersom jag inte kan styra mitt liv alls!

Jag berättade att jag inte tar all medicin dvs 12 extratabletter varje dygn då det är det rådet som jag fått av överläkaren då hon sa till mig att sluta med stesolid den 27 november.

Ju mer jag plussade på medicinen desto svårare ångest attacker fick jag och nåt lugn infann sig inte

Därför om jag får citera min kurator " ditt val är mellan pest och kolera". Valet är mindre medicin vilket troligen gör mig väldigt trött men i jämnförelse med ångest attacker som är mycket kraftiga är valet inte så svårt.

Om jag inte hade Benny, mina barn,min mamma , kusin och stöd från tre fina vänner vet jag inte om jag skulle orka dessa bakslag!!.

Idag har mitt liv haft ett innehåll som jag har kunnat styra något så träffat en vän ,vilat och tagit en promenad och nu sitter jag och skriver på bloggen. Kvar finns lite kraft till att laga mat till min familj.

Å vad jag är tacksam !

Kram Marie

 

 .