Häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i den dåliga konditionen jag dragit på mig under den svåra sjukdomstiden. Jag tog fram cykeln och drog ´på mig hjälmen(har nu förstånd att vara rädd om huvudet förstår att utan det inget liv).

Glad i hågen trampade jag iväg! Tur att cykeln hade växlar andhämtningen blev kraftigare och till slut tyckte jag att jag lät som ett lokomotiv , ja så där strax innan det har blivit tillräckligt med ånga.

Jag kom upp på en cykelväg och trodde i mitt stilla sinne att stigen jag kom fram till skulle leda mig vidare till fortsättningen av cykel banan. Jag klev av cykeln och började att gå på mina obalanserade fötter.

Till saken hör att jag för tillfället har mycket svårt att gå och särskilt på ojämna underlag.

Jag skrattade för mig själv och sa lite lågt "tur jag hade hjälm och mobil med mig!" Efter ca 5 minuter blev i alla fall vägen bredare!